Rosselleri

Vet inte vad jag ska säga. Vet heller inte hur jag ska reagera.
Ska jag gråta, skrika eller vad ska jag göra ?

Telefonen ringde klockan tjugo över åtta igårkväll och det var Rosmarie på andra sidan linjen. Halvt skrikandes utav panik frågar hon efter pappa och Louise som hade svarat insåg ganska snart att något var fel.
Vi lyssnade på samtalet men förstod inte riktigt vad som hade hänt förän pappa öppnade dörren.
Han sa det rakt ut utan att tveka.."Robin har hoppat framför ett tåg och dog" SHIT... va fan säger du ? ärligt ? detta kan inte vara sant ?
Jag visste inte hur jag skulle reagera. Alltid vid sådana tillfällen blir jag iskall i kroppen och reagerar inte alls. Jag varken gråter eller rör på mig till en början. Jag bara stirrar.
Sedan efter fem minuter då det har börjar sjunka in i huvudet vad som verkligen har hänt, det är då gråten kommer och då kan jag aldrig sluta.

Ni som inte vet vem Robin är så är det han som var med oss i Grekland. Träffade honom mindre än 24 timmar innan han lade sig framför tåget. Hade tillbringar tio dagar med honom, tio intensiva dagar. Att vara med en annan familj på en segelbåt så länge gör att man kommer varandra tätt inpå och lär känna varandra riktigt bra. (Tydligen inte så bra så man märkte av den mörka sidan dock)
Man märkte inte av en enda sekund att något var fel med honom. FATTAR INGENTING !

Fattar ni..bara några timmar innan var allt perfekt. Alla låg i en böghög på marken och gapskrattade och kramade varandra hejdå. Det sista han sa till mig var "vi ses snart".. men nej, det gjorde vi inte alls.
Nu när man tänker tillbaka på resan så tror jag att man kan pussla ihop mängder utav pusselbitar och hitta ett mönster. Men nu är det försent.