Rosselleri

Började dagen med något utav det värsta jag vet. Samtal på Capio! Men.. det var det sista för alltid. (Förhoppningsvis). Idag var lixom "utskrivningssamtalet". Underbar lättnad när jag gick därifrån. Hade gått ned lite i vikt, men inte alls mycket. Det gick susen. Fattar ni vad jag har tagit mig igenom? Jag har haft en ätstörning i fyra år och nu är jag påväg ur det. Jag kan absolut inte påstå att jag är helt fri från allt än. Jag har mycket kvar att jobba på. Tankarna är ständigt där och gnager och triggar, men jag ska stå emot.
Jag tror faktiskt inte ni förstår hur de här åren har varit för mig. Ni kan inte fatta (om ni inte själva har varit med om det förståss). Dagarna i enda har jag slitit som ett djur för att kunna leva som en normal människa. Ett tag isolerade jag mig helt. Minns den tiden. Träffade aldrig vänner, var aldrig ute, gick knappt i skolan..satt bara här vid datorn och knarkade Sertralin och läste ProAna-bloggar. Kul liv!
Det var på den tiden då jag grät före och efter varje måltid. Det var på den tiden jag tränade till mina ben vek sig och jag svimmade av utmattning. Det var även på den tiden då jag drömde om mat, kalorier och vikt varje natt. Vad jag än gjorde fanns tankarna där.
Egentligen har jag massor jag vill dela med mig av. Fast jag orkar inte skriva det. Blir för jobbigt och ni kommer nog tyvärr inte att förstå ändå. Så jag håller det för mig själv..

När jag kom hem förut och gick in på mitt rum så ser jag att det står tjugo rosa/vita rosor i en vas på mitt nattduksbord. "Vad fan är det här?", tänkte jag. Jag började gråta när jag läste på kortet..Familjen är nog det bästa som finns!!