Rosselleri

Önskar att det fanns någon person som styrde min kropp. Den skulle göra allt så mycket klokare än vad jag själv gör. Jag skulle även slippa alla miljoner val man måste göra under livet. Klarar inte av sånt utan hjälp och vissa saker vågar man inte ens fråga någon om. Jag orkar inte mer!

Ibland står jag inte ut. Vill sätta en dammsugare vid örat och suga ur alla tankar.
Jag önskar att jag vore barn igen..

Har precis läst en rent ut sagt omtumlande blogg.. Robin (han som tog sitt liv). Hans systrar har startat en blogg. Den handlar mestadels om Robin och hur mycket dom älskar/älskade honom. Men även en hel del förjävliga inlägg om resten av familjemedlemarna som jag inte orkar gå in på.

Förlåt att jag tjatar, men det är för fan bara någon vecka till jag är i Thailand/Kina igen. Ett helt årsedan sist och det känns som om det var igår. Dock ska den här resan bli otroligt mycket skönare än förra.
Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. Det var hemskt. Hade ångest över varje tugga jag tog. Isbitar fick mig till och med att vilja kräkas. Efter måltiderna gick jag och försökte få bort allt på något sätt. Oavsett om det var situps, armhävningar eller fingrarna som gällde. Dock blev jag påkommen och var övervakad dygnet runt. Typiskt. Det ska aldrig få bli så igen. Aldrig.

Nu ska jag skicka ner min kamera till Malmö. Hoppas fanatt den kommer innan jul. Annars vet jag inte vad jag gör. Kanske är riskabelt att skicka ner den i fall om att den inte kommer innan vi åker?

PUSS

Snart två veckor har gått sedan Robin tog sitt liv. Jag ska absolut inte säga att man har glömt bort honom, verkligen inte. Men man tänker inte alls på det lika mycket nu. Antingen så har jag fortfarande inte förstått det eller så orkar jag bara inte tänka på det. Tyvärr, men det är så det är. Man lär sig att leva med det på något sätt.
Begravningen har börjat planeras och vi är med och hjälper till hur "upplägget" under begravningen kommer att se ut. Delvis håller jag på att fixa bildkollage på Robin samt en lång bildserie med Greklandsbilder som ska visas. En låttext ska även skrivas tillsammans med två familjer som ett härligt minne utav Robin. Byter ut texten till Ozzys låt - dreamer. Riktigt djup låt må jag säga, även Robins favoritlåt.



Bild sen Grekland. Jag och Robin under vattnet.

Nu tänkte jag försöka sova så dagen i mån bli bra ! Ska träffa Carro på stan. Blir antagligen en mysig fika och massa prat. Senare blir det en mysig Adde-kväll. Ser fram emot det ! :)

Sov gott vänner !

Du får inte göra det, inte det och absolut inte det ! Va fan får jag göra då ?

Vet inte vad jag ska säga. Vet heller inte hur jag ska reagera.
Ska jag gråta, skrika eller vad ska jag göra ?

Telefonen ringde klockan tjugo över åtta igårkväll och det var Rosmarie på andra sidan linjen. Halvt skrikandes utav panik frågar hon efter pappa och Louise som hade svarat insåg ganska snart att något var fel.
Vi lyssnade på samtalet men förstod inte riktigt vad som hade hänt förän pappa öppnade dörren.
Han sa det rakt ut utan att tveka.."Robin har hoppat framför ett tåg och dog" SHIT... va fan säger du ? ärligt ? detta kan inte vara sant ?
Jag visste inte hur jag skulle reagera. Alltid vid sådana tillfällen blir jag iskall i kroppen och reagerar inte alls. Jag varken gråter eller rör på mig till en början. Jag bara stirrar.
Sedan efter fem minuter då det har börjar sjunka in i huvudet vad som verkligen har hänt, det är då gråten kommer och då kan jag aldrig sluta.

Ni som inte vet vem Robin är så är det han som var med oss i Grekland. Träffade honom mindre än 24 timmar innan han lade sig framför tåget. Hade tillbringar tio dagar med honom, tio intensiva dagar. Att vara med en annan familj på en segelbåt så länge gör att man kommer varandra tätt inpå och lär känna varandra riktigt bra. (Tydligen inte så bra så man märkte av den mörka sidan dock)
Man märkte inte av en enda sekund att något var fel med honom. FATTAR INGENTING !

Fattar ni..bara några timmar innan var allt perfekt. Alla låg i en böghög på marken och gapskrattade och kramade varandra hejdå. Det sista han sa till mig var "vi ses snart".. men nej, det gjorde vi inte alls.
Nu när man tänker tillbaka på resan så tror jag att man kan pussla ihop mängder utav pusselbitar och hitta ett mönster. Men nu är det försent.